nikolaustlarsson

"Våra hjärtan brinner"

Livet har många faser säger dom. Anala fasen, orala fasen och könsfasen. Sen däremellan finns det massa andra faser som folk i skolan som läser om dessa faser inte bryr sig ett skit om. Hur som helst. Livet består av faser, men alla reagerar olika på faserna, och i olika åldrar, och med olika utgång, och ingen bryr sig ett jävla skit om vilken fas man är i om man börjar pilla på snoppen eller börjar handla wu-tang braller.

Jag tänkte ta och berätta om mitt livs faser. Eller, sjävlklart så menar jag den allmänna uppfattningen om vad faser är enligt mig.
Som att bo provisoriskt permanent.

Jag föddes ganska tidigt en septemberdag 1987. Det var då jag gick igenom min första fas. Jag gick igenom den första av många återkommande "Chockfasen". Helt plötsligt tittade jag ut genom något väldigt mörkt hål, till något ljust och förskräckligt. Från ett ställe jag trivdes på, något jag kom att trivas på senare i mina dagar också, så hoppade jag, vad läkarna trodde men misstog sig, glatt ut ur mamma. Första tanken; "Fy fan vad äckligt, jag har precis varit inne i min mamma".
Jag bestämde mig genast för att göra precis som man ska göra. Suga tag i närmaste bröst och börja dricka något vidrigt, men det var det enda dom bjöd på då. Dessutom kom det att visa sig att jag var laktos intollerant, vilket förklarar de onödigt många läckor som skedde åt båda hållen.

Nästa fas jag genomled var förutom "flytta runt från säng till säng, vidare till nästa lägenhet och sjukhus och så vidare som alla bäbisar gör, något jag trivs med fortfarande", den helt onormala anala fasen. Jag kunde skita. Grattis! Jag tyckte om det.! Ännu bättre. Så, jag fortsatte med det resten av mitt fortfarande unga liv.

Nästa fas är lite diffus. Jag vet inte om jag började gå före jag pratade, eller om jag började prata före jag kunde stå och pissa, men hur som helst var den fasen ganska oviktig.
Det den går ut på är egentligen att jag äntligen kunde säga, ge mig mat, byt blöja, klipp mig, istället för att skrika en massa saker som dom korkade vuxna ändå inte förstod. Och det med att kunna stå och grejer, det blev bara ännu lättare att springa fort som fan nu från mamma och pappa då jag blev less, samt att jag nu kunde pissa på toaringen, och det var fullt acceptabelt.

Flyttfasen:
Mja, helt enkelt, vi flyttade till hus. Jag blev av med min tjejkompis som lurade mig att göra massa dumma saker och jag fick nya vänner. Något som jag självklart utnyttjade fullt ut. Som man gör med vänner. Lurade dom genom att byta häftiga hockeykort, blev lurad på värdelösa kort, spelade utebandy och tacklades, bodde framför min väns dator o.s.v. Jag insåg att med flytt kommer nya möjligheter. Sen bodde jag där i 16 år....

Skolstarten var en ny fas. Förutom dagis, dagmamma och lekis så var ju skolan något speciellt. Uttdrag ur en tidningsartikel när jag börjar ettan då en kompis till mig säger till tidningen "Det ska bli jätte kul och spännande". HA! SUCKER !
Lögnen var ett faktum och det visste vi alla innerst inne. Jag blev redan mobbad för jag var ca 0.79 lång. Ganska tanig, mörkhårig och hade en far som var grek. Rätt åt mig. Jag hade inte rätt att få känna mig dukitg. Fine låt gå, jag mådde väl ganska dåligt och sådär. Men livet är inte lätt och kommer aldrig att vara. Det lärde jag mig. Sen att jag var ruskigt duktig i skolan, började med en massa sporter och hade ett bra hem, så försvann det ganska fort i det att jag inte brydde mig och jag hade trots allt de vänner jag hade.
En tung fas, eftersom jag visste redan då att skolan skulle bli piss, något som alla iofs visste, och kom att veta senare.

Busigfasen:
Jag och min bästa vän kom att bli ökända inom pallar, tjuvplingar och spionerar kretsarna. Inget mer behövs sägas, vill inte bli anmäld så här i efterhand. Men vi var grymma, elaka och riktigt riktigt häftiga! No mercy!

Puberteten!
Hår på snoppen och överläppen, samtidigt som du lät som om du fått kalle anka inkörd i halsen. Livet var INTE lätt. Detta var förvisso den period då jag började växa, bli lite vältränad och faktiskt en aning populär, hur nu jag kan säga så om mig själv. Jag hade många vänner, jag fick mobbaren att sluta mobba mig och börja mobba andra istället, och jag köpte mina wu-tang braller!
Detta var en period då jag var cool, häftig och lite wild and crazy. Gick på regnbågen, hängde med andra wu-tang brallor, såg porr med polarna och var allmänt cool.
Musiken bestod av eminem, petter och markoolio.
East side you know!
Mothafucka!

Gymnasiet var den stora vändningen. Det var "Förändring, kärlek, lycka, plugg och inse att man blivit nästan vuxen fasen".
Började gymnasiet med en stor erfarenhet bland flickor. Jag hade varit tillsammans med denna tjej i en två veckor, varav en vecka var hon i grekland och var otrogen med min bästa kompis. Fine, jag orkade inte lägga energi på det utan fortsatte vara blå (brun) ögd och log vidare, gjorde slut och sa bye bye then. Så, med denna erfarenhet klev jag in på brudmagnetens land, samhälls! Finnig, dålig klädstil och ganska lejd klev jag in i klassrummet och började min karriär som "Jag vet inte vad jag vill göra resten av livet, därför går jag samhälls". Det tog ca 1 dag att inse att det här skulle bli jobbigt. 2 dagar att inse att fan vad kul med nytt folk, men det är så jävla spännt och ingen pratar med någon, 3 dagar att tycka att lärarna var helt okej, 4 dagar att börja känna sig varm i käderna, 5 dagar att inse att helgen skulle komma som en frälsning. 2 Veckor att börja flirta med en tjej, 6 veckor innan jag blev lyckligt tillsammans med en annan tjej.

Kärleksfasen.
Ja, alla som varit där vet. Allt går åt helvette. Du måste börja byta kläder, fixa håret, använda ansiktsmask, vara social, ha prestationsångest, smöra och fjäska för familj och släkt, lära sig massa rutiner o.s.v. Och det är bara dom saker man själv vill, sen allt som tanten vill... Mja, ni förstår vilket jobb.
Men trots detta var kärleken bra. Och jag måste säga att jag lyckades ganska bra eftersom det höll så länge som det gjorde. Jag gick aldrig igenom "göra slut, grina och knulla någon annan som hämnd fas". Den hade jag kanske gärna varit med om, fast å andra sidan var jag ju lycklig.
Nåja, den här fasen vet alla hur den går till, och livet rullar på.

Nu kom vi till den fasen då allt gick dåligt, ny flickvän, en dumpning som man ångrar sig att man gjorde i ca 100 år frammåt, och en massa jävla fester. Fester varje helg, när som helst, vars som helst. Innebandy på hög nivå gjorde att man alltid var borta, och då man inte var det festade man.
Ja, livet var en fest. Man går bara 3:an en gång, och man ska ta vara på detta. Nya "intima vänner", nya vanliga vänner och gamla vänner utbyttes ganska fort. Och mja, Man mår helt enkelt som bäst denna period.

Studenten.
Mja, det går väl att säga som så att om allt annat varit fest, så var det här ett rajvparty på en annan planet. Kommer väl inte ihåg så mycket av varken bal, student, veckan, och sen tyskland efter det. Och resten av sommaren föressten. Kommer inte ihåg så mycket alls av detta. Men kanske var lika bra, var nog inte så lycklig då, men hade helvetes roligt under korta perioder.

Lumpen.
ord överflödigt. Alla som läst bloggen vet hur det var. Och idag saknar jag det. Ironiskt, men sant. Det var äkta kärlek.

Jobb fasen är nu och den orkar jag inte gå in på.

Sen kommer en massa andra faser i livet, och när ajg sitter där. Saint Nikolaus Pojke 104, och skriver min biografi så ska jag berätta om faserna. Nu, nej, jag vet vad som kommer hända, men inte hur det kommer hända.

Så Nej! Det finns inga bestämda faser. Alla går igenom sina egna faser, med skillda föräldrar, drogproblem, kärleksbekymmer och hemska situationer då någon kommit på en att runka på toaletten. Men det är det, mina damer och herrar, som gör oss till dom vi är idag. Jag skiter i den anala fasen (någon som ser det jätte roliga sammanträffandet?!) och jag struntar i alla Freuds faser. Det är inte dom som säger vad vi är och vad vi ska göra, det är mobbningen, dom goda vännerna, pallandet av rabarber, ångesten över fel beslut och kärleken som gjort mig till den jag är idag. Skapat mina åsikter, tankar och principer. Jag föddes med en snopp och hjärna, jag lärde mig efter åren hur jag skulle använda dom... Med mer eller mindre sammarbete mellan dom.

Pain is temporary, glory is forever!
HAHAHAHAHAHA!!!!!! Den ovanliga violgubben har hittats för första gången på FEMTIO år i norrbotten. Hahaha!!! P4:as nyheter är världsklass! haha!

Touch And Go // Saint Nikolaus - Jag har ett stort huvud och ett mindre. Hur får man dom att sammarbeta?