nikolaustlarsson

Att nästla sig in bland alla taggar för att sen komma fram till den vackra rosen, kan i många fall leda till att efter att besegrat och passerat taggarna så tappar man känslan för blomman. Att vägen dit är mer tillfredställande än att vara där är väl något de flesta måste kännt någon gång?
Det jag vill diskutera är självklart att vara dagskär.
Alla har väl upplevt känslan. När man ser eller träffar en person så får man den där känslan att världen stannar och det finns ingentingen annat. Det enda som finns är en tunnel fram till människan, man ser inte det runt omkring och världen blir smal. Ett enda mål. Den känslan måste ju ha upplevts av alla någongång. Problemen brukar ju vara att man hamnar i situationen, men man inser ganska snart att personen i fråga inte har samma känslor tillbaka. Det är ju inte speciellt märkligt, men för en som är dagskär finns inga alternativ. Inga begränsningar.
Jag ska inte prata om egna erfarenheter, det blir bara personligt och sådär smått jobbigt. Skrattretande och tröttsamt att lyssna på. Däremot har jag erfarenheter av folk som ständigt och jämnt hamnar i denna, för mig, obehagliga känsla!

Att vara dagskär är ju inte lätt. Först måste man jobba för att få det man vill ha. När man fått det man vill ha, inser man snabbt att det bara var första känslan, förmodligen utefter det yttre eller någon som sagt något halvvettigt om människan. Man lär känna människan och inser vilket monster det är som veklrigen inte passar in i den värdelösa personlighet du har. Så, du har äntligen lyckats. Men, nu är ju den här personen kär i dig, för du har ju verkligen visat alla dina bästa sidor för den. Hur gör man då. Ja, man sårar människan mer än någonsin och säger, nej, jag vill inte ha dig längre. Skitkul känsla, verkligen.

Det finns ju dom som gör på andra sätt. Dom där som är lite sämre på att bry sig, eller bara helt enkelt inte tar skada av att andra tar skada. Jag pratar här inte om någon speciell, utan mer  om en allmän attityd som existerar lite här och var i världens alla kretsar och åldrar. Det är dom som lyckas bli dagskära. Fånga ett hjärta, men redan innan dom gjort det insett att det här är ingen ide. Men, deras hjärtan är gjorda av sten, eller annat hårt material som väger mkt (Diamant?), och de fortsätter styra, fångar, "Gör det dom vill" och sen säger hejdå.
Skillnaden från första alternativet är egentligen ingenting, bara att man redan innan vet om vad som kommer hända. Men fine, for me it doesnt matter, jag skadas ju inte av det?!
Uttrycket been there done that kanske inte stämmer in fullt, men att man inte skadas av att såra andra är nog ett fenomen som enbart dyker upp hos de som har ett hjärta av stål. Eller ett samvete skapat av Hades. Eller bara är djävulen själv?
Nej, nu ska jag inte gå in för hårt, det finns juh kanske de som är sådär som läser min blogg, kanske de tar illa upp?
När har jag brytt mig om folk tar illa upp?

För att återgå till ämnet. Jag påpekar inte att någon är som jag säger, jag har inte upplevt det helt hundra procentigt själv, och det finns faktiskt något positivt i att vara dagskär. Faktiskt.
Att känna känslan är trevligt. Att bara koncentrera sig på en sak, att verkligen vilja något så mycket kan få den envisaste mannen att vika sig likt ett löv i höstvinden. Det är ju förvisso lite mesigt och fjantigt att bli en liten tönt ett tag, men samtidigt, känslan att vara kär/dagskär är ändå "funkis". Så, känslan är bra. Jakten fram är även den intressant och utmaningen leder till att man blir flexibel och, i vissa mer eller mindre kända fall, leder det till att man blir en bättre människa med bättre erfarenheter! Well well, det var det. Nu har du kommit fram till ditt mål, rosen på toppen av hinder och stickor i röven. Det kan ju faktiskt vara så att det du kommer fram till är det bästa du skådat. Att inte bara rosen på håll är fin med vissa taggar, utan att även på nära håll så är den helt, perfekt.
Har man kommit så långt, då ä'r det ju faktiskt inte negativt att vara dagskär. Men ordet dagskär är fortfarande inte samma sak som kär. Att det heter som det gör är ju av en anledning, det brukar oftast sluta inom ett par dagar.

Jag kommer fördet inte sluta vara dagskär. Det är skönt. Att sträva efter något får folk på bättre tankar och att inse sina misstag och möta hinder är något bra. Att erfara så mycket som möjligt får dig bara att utvecklas. Dagskär på gott eller ont, när blir jag det nästa gång?

Nu över till något helt annat. Det är massa saker som hänt senaste tiden. Fan helt otroligt. Minnet sviktar för att upplevelserna blir för stora. Isvaksbad imorrn, idag innebandyturnering, en hel vecka i fält med överfall och poster ute i skogen i 20 graders kyla, roliga saker, tråkiga saker. Massa bajs som hänt och inget fastnar i min skalle nu för tiden. En sak jag märkt däremot är att jag ständigt tänker på ämnen att skriva om. När man ligger där i tältet på natten i den mysiga?! sovsäcken och stirrar i tälttaket som droppar kallt vatten från snön som smällt på den gröna helvetesduken så börjar tankarna virra runt. Finns massor av saker jag tänker på som jag inte har nytta av att tänka på. Jag måste ut med det, och massa ämnen vill jag skriva om. Men tid behövs, och det måste jag hitta.¨

Nu är det snart dags att gå. Min hjärna är nog av samma konsistens som gröten här i boden, såskonsistens med nå klumpar i varannan skopa man tar. Mummfaktor 10!
Så, tillbaka till kasern, sova lite och upp imorrn för att bada.
Sen hem söndag efter en stund i lule för att shoppa kläder.
Sen är allt bara glass och ballong.

Hoppas ordet dagskär inte fick någon annan mening än det redan har. Det är ju trots allt bara ett ord och en känsla, som alla upplever och alla utvärderar. Min utvärdering kan väl jämföras med fisen i rymden. Det existerar inte många av dom, men det är ofattbart obetydligt.

"Funkis" - Fk Nilsson

Checkar ut

Touch And Go // Saint Nikolaus - The one with emotions frozen in an icy lake.