En god vän eller en partner!
Det känns verkligen nu som att jag bara har en hjärncell kvar. Den är förmodligen dessutom turist. Går ständigt runt och är trött i huvudet och i kroppen. Den grekiska kuren med glas på ryggen och alkohol på hela kroppen har inte börjat verka än känns det som. Igår blev sängtiden klockan 11. Känner mig helt tragisk, men samtidigt, vad ska jag sitta uppe och glo på en skärm för? Klockan är nu 20 över 10, och de tankar som lyckas passera genom min turisthjärncell är på sängen. Skönt att lägga sig ner, ta med en kopp te och en bok. Känna ögonlocken bli tyngre och tyngre och snart bara mörker. Du känner hur du är vaken, men orkar inte öppna ögonen. Snart hamnar du i det där stadiet då du drömmer, men ändå är vaken. Du är medveten om att tankarna sprider sig och drömmen tar över, men du är ändå såpass vaken att du skulle kunna ta dig upp om det skulle behövas. Snart sluts du av sömnens mörker och du vaggas snart in i den totala upplevelsen av att sova.
Det skulle inte sitta fel just nu.
"Motherfuckers, running looooow"
Jag inser mer och mer hur beroende jag är av människor. Att jag sitter här som en potatissäck till hållningen och en skalle med alldeles för mycket tomrum är väl en sak. Så social är jag kanske inte. Men jag är däremot väldigt beroende av att ha folk omkring mig. Jag blir rastlös på en sekund. Har säkert nämnt det förr, men i lumpen sover man med folk, man duschar med folk, man sitter på toa och har ofta en i båsen bredvid. Man äter tillsammans med någon, man pratar i telefon med minst en annan bredvid sig, du tränar alltid med någon o.s.v. Du har alltid någon bredvid dig. När man kommer hem och går upp på rummet blir bubblan som innehållit så många mycket mindre, och snart är du själv i den och vet inte vad du ska ta dig till.
Jag fick bara för någon dag sen höra att "man ska lära sig vara själv" och hela den där visan. Men jag förstår inte det där. Varför ska man inte vara beroende av att ha folk runt sig. Jag känner inte att jag behöver utnyttja något med folk, bara jag har folk runt mig. Nu menar ja heller inte att när jag sitter här och ugglar framför datorn så ska morsan komma upp och sätta sig på min säng och hålla mig sällskap. Men att ha någon med sig gör i alla fall att jag har något att göra. Jag är inte så bra på att roa mig själv. Jag ser inte på tv, jag spelar inte data/tv spel. Jag läser måttligt ofta och jag tycker inte om att hänga på stan själv. Skulle jag flytta hemifrån skulle jag utan tvekan flytta ihop med någon. Antingen en god vän, eller en partner.
Jag antar att jag är fruktansvärt patetisk, men jag trivs bara bra i andras sällskap, och jag tycker inte det är roligt att sitta och stirra på en skärm som utstrålar en begränsad musikmängd och lite msn hela dagarna. En timme räcker, inte 5. Jag behöver vara där det händer något. Det måste hända något.
"Im just a happy kid"
Snart nyår. Har inte insett det än, men vi åker ju iväg på lördag. Jeases, det här blir smått panik att hinna med allting innan det bryter lös igen med lumpen.
Nej, nu ska jag som sagt ta och göra något som jag anser vara mer värdig än se ut som en potatissäck med tomt huvud.
Pain is temporary, glory is forever!
We found glory with our theatre, but it ended there.
Touch And Go // Saint Nikolaus - This time I will finish my job!
Det skulle inte sitta fel just nu.
"Motherfuckers, running looooow"
Jag inser mer och mer hur beroende jag är av människor. Att jag sitter här som en potatissäck till hållningen och en skalle med alldeles för mycket tomrum är väl en sak. Så social är jag kanske inte. Men jag är däremot väldigt beroende av att ha folk omkring mig. Jag blir rastlös på en sekund. Har säkert nämnt det förr, men i lumpen sover man med folk, man duschar med folk, man sitter på toa och har ofta en i båsen bredvid. Man äter tillsammans med någon, man pratar i telefon med minst en annan bredvid sig, du tränar alltid med någon o.s.v. Du har alltid någon bredvid dig. När man kommer hem och går upp på rummet blir bubblan som innehållit så många mycket mindre, och snart är du själv i den och vet inte vad du ska ta dig till.
Jag fick bara för någon dag sen höra att "man ska lära sig vara själv" och hela den där visan. Men jag förstår inte det där. Varför ska man inte vara beroende av att ha folk runt sig. Jag känner inte att jag behöver utnyttja något med folk, bara jag har folk runt mig. Nu menar ja heller inte att när jag sitter här och ugglar framför datorn så ska morsan komma upp och sätta sig på min säng och hålla mig sällskap. Men att ha någon med sig gör i alla fall att jag har något att göra. Jag är inte så bra på att roa mig själv. Jag ser inte på tv, jag spelar inte data/tv spel. Jag läser måttligt ofta och jag tycker inte om att hänga på stan själv. Skulle jag flytta hemifrån skulle jag utan tvekan flytta ihop med någon. Antingen en god vän, eller en partner.
Jag antar att jag är fruktansvärt patetisk, men jag trivs bara bra i andras sällskap, och jag tycker inte det är roligt att sitta och stirra på en skärm som utstrålar en begränsad musikmängd och lite msn hela dagarna. En timme räcker, inte 5. Jag behöver vara där det händer något. Det måste hända något.
"Im just a happy kid"
Snart nyår. Har inte insett det än, men vi åker ju iväg på lördag. Jeases, det här blir smått panik att hinna med allting innan det bryter lös igen med lumpen.
Nej, nu ska jag som sagt ta och göra något som jag anser vara mer värdig än se ut som en potatissäck med tomt huvud.
Pain is temporary, glory is forever!
We found glory with our theatre, but it ended there.
Touch And Go // Saint Nikolaus - This time I will finish my job!
Kommentarer
Trackback