nikolaustlarsson

Jag ska bara klargöra det här för en gångs skull! Om ni nu läser det här som jag skriver på bloggen och tänker "fy faaan, vilken jävla depressiv människa, har han inget liv?", då har ni verkligen tolkat det här fel. Visst, alla har en jobbigare period och den dyker juh oftast lägligt upp till den tiden då mörkret kommer och kylan tränger sig på. Gärna vid en början, tex skolstart eller lumpen. Sen brukar den hålla i sig ända fram till julen för att efter den börja gå mot ljusare tider. Alla har den, skillnaden är bara att jag forstätter att skriva och det märks när jag är i den perioden. Men, det har inte egentligen med saken att göra. Jag är inte deprimerad, jag är inte en man utan vänner eller familj. Jag är rätt vanlig vad gäller det mesta, förutom i alla lägen då jag är helt puckad, vilket jag oftast är.
Vi pratar om att jag är en pessimist. Optimister i all ära, men sluta lev i en dröm och en värld fylld av hopp som slutar i förtvivlan och besvikelse. En sann man inser att världen är sämre än den utger sig för att vara och därför forstätter jag vara den lilla negativa fula varelsen som sprider onda vibbar runt om min tillvaro.
Jag kommer inte sluta med det. Den grundläggande livssynen som borde vara för alla är "Ju positivare du tänker, desto mer besviken blir du. Förväntar du dig däremot det värsta, kommer du bara att bli positivt överasskad."

Då var det klargjort, då behöver ni inte undra varför världen går under i min tillvaro var och varannan dag!
För att gå vidare har många tankar slagit mig senaste dagarna. Tankarna har inte handlat om min framtid och mitt liv just nu. Tankarna har lett till minnen av olika slag. Speciellt igår, då jag gick igenom en miljon låtar och insåg att många saker saknar jag, medans andra saker kan jag lika gärna stoppa upp i någons mörkaste hål och glömma.

"Remember cuddles in the kitchen"
Jag har börjat inse att minnen inte är annat än minnen så länge man inte har någon att dela dom med. Det finns kanske inget bättre ibland att sätta sig med en god vän, en vän man haft många minnen med och man börjar minnas tillsammans. Sitta och diskutera näsblodet på lågstadiet, eller innebandyturneringarna på gatan. Prata utflykter och minnesvärda tältningar. Fester som barkat och varit alldeles perfekta. Prata mer eller mindre misslyckade ragg och de stora middagarna. Prata skitsnack om gamla klasskamratare och bara sitta och minnas de bra stunderna man haft tillsammans. Det kanske bästa är när man kan skratta åt hur man betedde sig tidigare, ångra sig smått men ändå skratta.

Men vad är det här om man inte har någon att sätta sig ner och prata med? Vad ger det mig att sitta och minnas de stunderna jag saknar? Jag kommer bara sitta i min ensamhet och längta tillbaka och inte kunna släppa det. Att bara sitta och komma ihåg hur jag och min bästa polare sprang runt och var kvarterets och de närmaste 5 kvarterens banditer är förvisso ett roligt minne, men jag har ingen att dela det med. Jag vet att jag har försökt berätta för folk, men vad bryr sig folk om det? Bara jag och han som kommer ihåg hur vi kröp i buskarna, spänningen i kroppen. Allt var tyst och vi smög. Någon av oss knäckte några kvistar och vi trodde hela kvarteret hörde. Smög oss närmare, plockade på oss ett gäng äpplen och några rabarber, smög tillbaka, vände om. Snörde en 2-3 äpplen på balkongen så det small som satan, och sen började vi springa.
Men vem bryr sig egentligen?
Sen är det de negativa minnena. De som var positiva, men som i dagsläget är negativa. De sakerna vill man inte minnas för de kommer bara göra dig illa. Sitta och sakna är då inte min grej.

Jag har lärt mig att glömma. Jag har lärt mig genom åren att förtränga och lägga undan min börder. Allt har jag lagt i ett fack och jag har aldrig pratat med någon om någonting. Det har varit mitt sätt att behandla problem, eftersom jag inte kunnat lita på någon har jag bara lagt dom åt sidan. Det har fungerat, men minnen är svårare. Man måste nog behandla minnen för att kunna hantera dom. Men, man kan fortfarande göra det lättare för sig. Att ta bort allt som har med minnen man inte vill ha kvar är ett tips, att sen inte ha med minnena och de man delat minnena med är också ett sätt.
Nä nu spårade det ur totalt.
Det jag menar är att minnen i allmänhet är helt meningslöst och det är fortfarande minnen. Erfarenheter är en sak, man lär sig något och använder det senare. Men man behöver inte minnena för det.
Trevligt att prata om en kväll.
Mindre trevligt att tänka på ensam en kväll.

"I can feel it comming back again"

Nu har jag varit duktig och skjutsat min bror till skolan. Klockan är 10 snart, så jag ska väl börja röra mig mot stan eller något sånt. Ingen som vill göra nått nu på dagen? Om ni har lite att göra kan ni börja med att kommentera min blogg, det funkar att skriva typ "vad händer ikväll", det behöver inte ha med bloggen att göra. Det är ju ballt med kommentarer måste ni ju förstå!

Jeases!

Pain is temporary, glory is forever!
My throat hurts, it have to end before Monday!

Touch And Go // Saint Nikolaus - Saknar mina vänner, var är dom?