Endast i motvind kan en drake lyfta
Jag känner mig som den draken. Det är när det går som tyngst som man blir starkare och får mer stake i sig. Mer kött på benen så att säga.
Det här har jag inte minst fått erfara från lumpen. Jag kanske en dag skriver en lång blogg om hur lumpen påverkat mig, hur jag kände innan och efter och många andra saker. Boken jag skriver om just lumpen kommer dröja, men bloggen vet man aldrig. Men denna ska inte bli lång. Det där citatet kommer från våran överste och kan vara det bästa jag har hört. Det är verkligen när det varit som tyngst, som de som varit starkast och mest viljestarka har stått kvar, har gjort sitt bästa och fortsatt trots allt.
Jag känner mig, utan att skryta, som en av de idag.
Idag är en bra dag, idag var det muck!
"And I wonder how it could come so fast"
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har nu börjat fira med en öl, och fler kommer det bli ikväll. Kommer dock bli en bra kväll och jag känner bara att det kan bli bättre och bättre nu!
Men som sagt, alla ord just idag som skrivs är endast ett lager dimma över något otroligt vackert, skönt och perfekt. Idag kan jag inte klä mina känslor i ord. Varken de bra eller dåliga.
Jag ska däremot dra en parallel, en jämförelse.
Många av oss har juh tagit studenten nu. Jag säger oss eftersom jag räknar min ålder och de små 88:orna till den krets jag umgås mest i. Hur som haver. Studenten kommer man ihåg. Allt var underbart. Man sprang ut, krama alla, flickorna grät, pojkarna klappa varandra på axeln och sa hur skönt det skulle bli att slippa se varandra. Innerst inne visste alla att det skulle vara ett steg mot vuxenvärlden. Mindre tajta vänner, mindre kontakt med de man har, jobb och vidare plugg, flytta och bryta upp kontakter. Ja, det var jobbigt, men å andra sidan slapp man det man gjort i 12 år. Skolan var över, på riktigt. Man hade kommit och gått, träffat folk och kanske umgåtts på fritiden nångång då och då. Mja, inget att göra åt det, man slapp iaf plugg.
Lumpen är likt, fast så olikt det kan bli. När man kom dit var man en individ, när man lämnade det var man en grupp, pluton, kompani, bataljon och en hel försvarsmakt. Det som hände högst upp i ledet skulle drabba dig själv. "Bajs rinner neråt..." Du spenderade nätterna i samma logement som 10 andra eller i ett tält med 19 andra. Du låg och skedade med kamraterna för du frös, du skedade med dom för saknad av hemmet. Du duschade med dom, badade nakna med dom, sket med en spånskiva med dom, tröstade dom när dom var ledsna, blev tröstad när du var ledsen. Du bråkade med dom, för att nästa timme,minut, sekund vara vän igen. Du skrattade med dom. Du har gjort allting med dom i 11 månader. Så tajt kan man aldrig bli någon annanstans, och här är det bara pojkar...
Idag såg jag stora grabbar, lumpare, vuxna män som gjort militärtjänst i 11 månader, stå och gråta helt öppet. Folk kramades, höll om varandra och grät. Jag vet varför. Jag är inte personen som gråter, jag har inte fällt en tår än, men jag förstår varför. I skolan är alla från stan, i lumpen är vi från hela Sverige. Ingen av mina lumparkamrater från plutonen är från Piteå.... En av de bästa kompisarna bor i Malmö... jag kommer inte träffa alla jag vill träffa, jag kommer heller inte träffa de jag inte vill träffa. Men allt har sitt pris...
Om jag ångrar mig?
Jag ångrar mig att jag ångrade mig att jag gjort lumpen i vintras.
Jag ångrar inte en sekund av min värnplikt!
Minnen stannar kvar, de är det enda jag har kvar nu av min värnplikt.
Bilder kan inte beskriva vad som hände bakom kameran...
"Svart brun eller gul, vit grön eller ful, spelar ingen roll hur du sparkar din boll, smart dum eller cool, pank rik eller fool, alla på samma planet så det är bäst du tar det!"
Learn by doing!
Pain is temporary, glory is forever!
My name, Totta, will be remeberd by those who I used to hang with
Touch And Go // Saint Totta - Ångesten är nästan större än glädjen just nu...
Det här har jag inte minst fått erfara från lumpen. Jag kanske en dag skriver en lång blogg om hur lumpen påverkat mig, hur jag kände innan och efter och många andra saker. Boken jag skriver om just lumpen kommer dröja, men bloggen vet man aldrig. Men denna ska inte bli lång. Det där citatet kommer från våran överste och kan vara det bästa jag har hört. Det är verkligen när det varit som tyngst, som de som varit starkast och mest viljestarka har stått kvar, har gjort sitt bästa och fortsatt trots allt.
Jag känner mig, utan att skryta, som en av de idag.
Idag är en bra dag, idag var det muck!
"And I wonder how it could come so fast"
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har nu börjat fira med en öl, och fler kommer det bli ikväll. Kommer dock bli en bra kväll och jag känner bara att det kan bli bättre och bättre nu!
Men som sagt, alla ord just idag som skrivs är endast ett lager dimma över något otroligt vackert, skönt och perfekt. Idag kan jag inte klä mina känslor i ord. Varken de bra eller dåliga.
Jag ska däremot dra en parallel, en jämförelse.
Många av oss har juh tagit studenten nu. Jag säger oss eftersom jag räknar min ålder och de små 88:orna till den krets jag umgås mest i. Hur som haver. Studenten kommer man ihåg. Allt var underbart. Man sprang ut, krama alla, flickorna grät, pojkarna klappa varandra på axeln och sa hur skönt det skulle bli att slippa se varandra. Innerst inne visste alla att det skulle vara ett steg mot vuxenvärlden. Mindre tajta vänner, mindre kontakt med de man har, jobb och vidare plugg, flytta och bryta upp kontakter. Ja, det var jobbigt, men å andra sidan slapp man det man gjort i 12 år. Skolan var över, på riktigt. Man hade kommit och gått, träffat folk och kanske umgåtts på fritiden nångång då och då. Mja, inget att göra åt det, man slapp iaf plugg.
Lumpen är likt, fast så olikt det kan bli. När man kom dit var man en individ, när man lämnade det var man en grupp, pluton, kompani, bataljon och en hel försvarsmakt. Det som hände högst upp i ledet skulle drabba dig själv. "Bajs rinner neråt..." Du spenderade nätterna i samma logement som 10 andra eller i ett tält med 19 andra. Du låg och skedade med kamraterna för du frös, du skedade med dom för saknad av hemmet. Du duschade med dom, badade nakna med dom, sket med en spånskiva med dom, tröstade dom när dom var ledsna, blev tröstad när du var ledsen. Du bråkade med dom, för att nästa timme,minut, sekund vara vän igen. Du skrattade med dom. Du har gjort allting med dom i 11 månader. Så tajt kan man aldrig bli någon annanstans, och här är det bara pojkar...
Idag såg jag stora grabbar, lumpare, vuxna män som gjort militärtjänst i 11 månader, stå och gråta helt öppet. Folk kramades, höll om varandra och grät. Jag vet varför. Jag är inte personen som gråter, jag har inte fällt en tår än, men jag förstår varför. I skolan är alla från stan, i lumpen är vi från hela Sverige. Ingen av mina lumparkamrater från plutonen är från Piteå.... En av de bästa kompisarna bor i Malmö... jag kommer inte träffa alla jag vill träffa, jag kommer heller inte träffa de jag inte vill träffa. Men allt har sitt pris...
Om jag ångrar mig?
Jag ångrar mig att jag ångrade mig att jag gjort lumpen i vintras.
Jag ångrar inte en sekund av min värnplikt!
Minnen stannar kvar, de är det enda jag har kvar nu av min värnplikt.
Bilder kan inte beskriva vad som hände bakom kameran...
"Svart brun eller gul, vit grön eller ful, spelar ingen roll hur du sparkar din boll, smart dum eller cool, pank rik eller fool, alla på samma planet så det är bäst du tar det!"
Learn by doing!
Pain is temporary, glory is forever!
My name, Totta, will be remeberd by those who I used to hang with
Touch And Go // Saint Totta - Ångesten är nästan större än glädjen just nu...
Kommentarer
Trackback