nikolaustlarsson

"And when she goes out, she goes out to just knock it out"

-Jag älskar dig också mamma!
Så sa jag för ca tio minuter sen.
Det kan jag lova är inte vanligt. Jag vet inte varför det är så svårt att säga sånt där. Att älska någon är ju bland det bästa man kan göra. Mamma säger sådär till mig varje dag, eller varje dag hon får chans att prata med mig. För henne är det enkelt, självklart och jag vet att hon menar det. Jag själv har alltid haft oerhört svårt att säga det. Jag vet inte varför. Det borde vara enkelt och självklart. Jag menar, jag vet att jag älskar min mor. Min far och min bror och min katt. Alla dessa älskar jag, men jag säger det så sällan att om spindelnät kunde växa på ord skulle jag kunna spinna min egen garderob med kläder, av spindelnät.

"Jeg ville sige til min mor og far at jeg elsker dem"

Men det där med att älska är något väldigt diffust. Jag älskar min mor på ett sätt, men jag älskar min flickvän på ett annat sätt. Jag tror att när känslan "dig skulle jag kunna dö för" existerar, då bör det klassas som att man älskar någon. Alla mina närmaste vänner skulle jag sätta livet till för att rädda. Det vet jag, och jag älskar dom på ett tredje sätt. Alla dessa sätt är rätt sätt att älska någon, och alla bör få veta att man är älskad.

"Youre the one I love"

För att återgå till mig själv lite snabbt. Jag har alltid haft svårt för att säga dessa tre ord. När jag var liten hade jag och min bror och mamma en liten ramsa när vi skulle nattas. "Godnatt och sov gott, jag älskar dig, vi ses imorrn". Då var det enkelt att säga det.
Jag har älskat folk på alla dessa tre sätt. Jag ska vara helt ärlig. Jag har kanske sagt till familjen att jag älskar dom så många gånger de 10 senaste åren att jag kan räkna det på fingrarna. Till flickvän har jag sagt det lika många gånger och till vänner, mja, jag tror aldrig jag har sagt det. Aldrig någonsin.
Jag vet inte vart felet är, om jag är rädd för att säga det för att man kommer för nära. Man blir alltid sviken, och man vill inte bli sviken av någon man sagt att man älskar. Det är en person man minst av allt vill bli sviken av. Jag vet faktiskt inte, det är ju uppenbart ett fel. Ett fel man vill ändra på, men som jag vet redan nu att jag inte kommer ändra på. Jag kommer inte bli bra på det, men jag ska bli bättre, hoppas jag då i alla fall. Men det känns bara så... tungt?! Alla jag älskar vet ju redan om det, eller?!

"One you - one me
One chance for us to live
One heart - one soul
One life for us to give
One dream - one mind
One sky up above
One you - one me
One love"

På frågan som jag ställer mig själv i huvudet, vill du höra det oftare själv, är svaret enkelt.
Ja, det vill jag!
Vill du höra det oftare? Jag tar mig friheten att svara själv;
Ja, det vill jag!

"She lives on love street"

En kort tanke som slog mig. Måste man älska sig själv för att älska någon?
Svaret är även där enkelt.
Nej, jag behöver inte älska mig själv för att älska någon annan.
Men jag är heller inte vettig på något sätt.

"I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah"

Dags att återgå till den vanliga pessimistiska tillvaron. En alltför positiv blogg av en person vars själ är skadat av negativitet och allt för mycket kärlek...


Pain is temporary, glory is forever!
Love is just a shortcut so you can learn to hate!

Touch And Go // Saint Nikolaus - Remember, theres no fear. Fear is for the weak, the weak dies first!